Stewe Claesson: “Stenhuggaren som gick barfota” ur: Stenhuggaren som gick barfota, Norstedt , 1986

Stewe Claesson: “Stenhuggaren som gick barfota”

ur Stenhuggaren som gick barfota, Norstedt 1986.

Längd: 13 sidor

Beskrivning:

”Någonstans vet något i mig någonting”. En vuxen man har ett ljudminne som kommer till honom när han ska sova. Ljudet blir till steg som kommer närmre och närmre. Han blir rädd, är minnet. Mannen försöker prata med sin mor för att komma till klarhet med vad det var som hände då, när han var liten. Modern är rätt ovillig, han får ur henne några berättelser, några namn innan hon dör. Det är ändå tillräckligt för att mannen ska kunna nysta vidare i sin barndom, möta en viktig person, få klarhet och komma till ro.

Läserfarenhet:

En vacker novell om hur viktigt det kan vara för oss att få klarhet i det som hänt i barndomen, för att kunna leva fria som vuxna. Att man som vuxen inte alltid förstår vad som sätter spår i ett barn. Novellen är ganska lång, den rör sig fram och tillbaka i tiden mellan barndom och nutid. Gruppen jag läste den med är en mycket läsvan grupp och de hade inga problem att följa med i handlingen. Texten lämnade oss med en lite melankolisk men behaglig känsla i och med ett fint avslut.

Samtalsämnen: barndom, trauma, minnen, självmord, sorg, försoning

Anki Olsson Flodin